När ord inte räcker till

BY SANDRA / Permalink / 4
 
Jag ryggar alltid tillbaka när någon inte trivs i sin vardag. När någon gör något som de inte tycker om. När människor säger att "det är bara att ta dig igenom det här" eller "man kan inte få allting man vill ha". Jag hatar när människor vantrivs på sitt jobb, i sin relation eller allmänt på den plats de befinner sig just nu. Jag blir rädd, rädd att den personen ska ångra sig. Rädd att den personen inte lever livet fullt ut.
 
Jag har inte drabbats av mycket sorg.
 
När min lillebror fick diabetes förändrades livet på många sätt och någonstans är det ändå den kroniska sjukdom som styrt familjens vardag under åtta år nu. Rädslan att han ska dippa under natten och aldrig vakna upp, ramla ihop på mitt under en match, rädslan över att han kommer få andra följdsjukdomar av diabetes eller att huden slutar läka efter att han sticker sig tio gånger om dagen. Jag vill att han ska leva sitt liv normalt men det kommer han aldrig kunna göra. Han kämpar varje dag mot sin dröm. Han har högsta betyg i alla ämnen i skolan och har siktet på hockey college. Han är lagkapten i Luleå hockey j20 superelit och folk rycker redan i honom för att spela i högre divisioner. Detta ser inte min bror, jag får ständigt påminna honom. Han lägger stor tyngd på sina nederlag och blir förbannad när de förlorar en match även om han gjorde allt han kunde. Människor kollar snett när han säger att han har diabetes, människor är rädda för att axla det ansvaret - att ha ett extra öga på honom, det har vi inte tid med. Ibland är han ledsen och ifrågasätter vad det är värt. Att varje dag vara på tårna och försöka prestera, försöka bli sedd - samtidigt som man måste följa sitt hjärta och sin dröm. Livet bjuder oss trots allt på många alternativ, vi kan lägga av och hitta andra vägar att gå. 
 
Det närmsta döden jag varit är när Nikita, familjens älskade schäfer, somnade in. Ni kan läsa inlägget HÄR. Hon hade haft livmoderhalsinflammation nästan två år tidigare och veterinären hade velat att vi avlivade henne då men vi levde på hoppet och tog med henne hem. Som ett under återhämtade hon sig och mådde bra resten av sin livstid. Hon blev gammal och det var lättare att acceptera. Hon började andas tyngre och hade börjat få knölar på magen. Vi har haft några djur som gått bort men oftast lyckas jag smita ifrån och låtsas som att döden inte kan nå mig. Jag minns att jag åkte hem för att vara med henne hennes sista tid och jag var även med henne och klappade hennes fina huvud då hon somnade in på golvet hos veterinären. För första gången fick jag känna hur själen lämnade kroppen. Jag saknar henne.
 
När jag gick på gymnasiet trodde jag att man var tvungen att göra det bästa för att få det bästa.
Svårast utbildning = bäst jobb = lyckligt liv. Det fanns alltså tre alternativ: Läkare, ingenjör eller juridik. På gymnasiet gick jag det riksrekryterade programmet mattespets och kunde välja vilket som helst av dessa tre, det var givetvis grundtanken med det hela. Det var det värsta man kunde gå, det svåraste och det som skulle ge mig en fjäder i hatten - vilket det också gjort. Men på studenten stod jag där och var bara lycklig för att lidandet nått sitt slut. Jag bestämde mig för att aldrig göra något jag inte vill göra igen. Livet är för kort. 
 
Ja man måste ta vara på livet, ta vara på varandra, livet är skört. Hur många gånger har man inte fått höra det? Och sagt det själv.. Inte tillräckligt många gånger uppenbarligen då vi inte gör det. Det händer något hemskt och vi blir rädda, tackar gud för att det inte drabbade mig, skickar omtanke till den som drabbades och sedan går man tillbaka till det där jobbet var man vantrivs så hemskt. 
 
Detta år har varit ett hemskt år på många sätt men det har också gjort att tankar om livet, sig själv och sina medmänniskor snurrat om och om igen. Alla som dött, alla som blivit mördade, alla som tagit självmord eller råkat ut för olyckor. Terroristattacker och våld. Alla som drabbats av livshotande sjukdomar. Man kan inte bara rycka på axlarna och lunka vidare i livets lunk.
 
Jag tänker på Simon, min lillebrors bästa vän, som förlorade sin pappa samma helg som han tog studenten. Det är första gången jag gråtit över att en människa gått bort, det kom för nära och jag bryr mig så himla mycket om Simon. Jag minns att jag blev så arg, vet inte Gud att Simon är världens finaste människa? Att han alltid sätter andra före sig själv? Att han gjort alla rätt? Varför, varför, varför ska detta drabba just hans familj? 
 
Jag tänker på Ida som mördades i joggingspåret i Stockholm. Hon pluggade Socionom i Umeå och jag kände henne inte särskilt väl men jag känner hennes kompisar. Vi var bland de första att få veta och vi samlades direkt den dagen, satt vid en bänk och bara pratade om vad som hänt. Ida som sagt att hon måste ta tag i springandet, komma igång och så händer detta. Det är ofattbart. Så många som lider av någon annans handling, det kan aldrig göras ogjort och hon kommer aldrig att komma tillbaka.
 
Jag tänker på Klara. Sannas lillasyster som var 12 år och gick bort igår, hon hade cancer. Mycket av detta år har cirekulerat kring deras familj och man har ständigt fått ta del av fina texter och bilder på alla syskon där de skrattar och gör något roligt tillsammans. Ingen kan nog förstå hur de kämpat i sju månader mot något de visste väntade. Mitt hjärta går sönder och jag kan inte förstå. Jag känner samma känsla som jag kände när min lillebror våltade med kanoten och jag inte kunde andas, inte kunde prata och bara skrek. Pekade ut mot havet och kastade ner alla massiva trämöbler från altanen. Panik.
 
Det är så fruktansvärt och man kan inte göra någonting annat än att tänka och känna. 
Jag förstår att man måste orka leva vidare men jag kommer aldrig förstå hur.
 
Och snart är det jul. En såkallad familjehögtid. Se på dig själv, var är du idag? Har du kramat någon idag? Ringt det där samtalet du dragit dig för att ringa? Sökt din drömutbildning? Sökt nytt jobb? Flyttat bort eller flyttat hem? Besökt din sjuka släkting trots att ni inte känner varandra så väl? Vet dina närmsta att du älskar dem? Har du sagt det? Har du varit förbi granntanten som sitter helt själv i sitt stora hus, har du pratat med dina far- eller morföräldrar på länge? Har du sagt det där du funderat på så länge? Är du den som vägrar att ta kontakt först eller undrar du vad någon gör just nu när den inte hör av sig? Väntar du på ett besked? Är du i en livskris? Mår du dåligt för att du kuggat en tenta eller två? Har du hittat anledningen till din åldersnojja? Har du delat med dig? Har du kramat ditt djur på senaste? Har du gjort ett avslut? Har du gått tillbaka till det som var bra? Har du tagit ett steg närmare din dröm? Hade du kul på krogen igår? Har du träffat en ny vän? Har du blivit inspirerad? Har du gjort något för något annan på senaste? Har du gjort något för dig själv? Har du slutat jaga tiden? Har du bestämt var du ska fokusera din energi? Är du precis där du borde vara eller där du vill vara just nu?
 
Vi alla har en bild av hur saker borde vara men det kommer aldrig att bli så. Många saker faller ur vårt grepp men vi måste lära oss att hantera det också. Det är precis som varje gång jag håller gruppträningspass och skriker åt mina deltagare "DET ÄR DU SOM BESTÄMMER, VILL DU GÖRA SKILLNAD, VILL DU HA RESULTAT, DÅ ÄR DET DAGS NU".
 
Vi lever i nuet. Stunden, den kommer alltid vara vår.

Men jag ville gå längre än så och hamna bland molnen

BY SANDRA, Q/A / Permalink / 0
Denna bild fotade jag uppe i Katarinahissen, Stockholm
 
Många har frågat mig om jag ångrat mig. Ångrat att jag gav upp Stockholmsdrömmen. Ångrat att jag tog lån och köpte en lägenhet med mitt ex. Ångrat att jag är där jag är idag. 
 
Det slog mig idag när jag pratade med mamma i telefon och hon hyllade både mig och mitt ex för att vi har en sådan bra kontakt idag och verkligen kan prata om allt. Att vi pratar och planerar om hur och när vi ska sälja vår lägenhet för att vara mest strategiska. Nej jag ångrar ingenting. Vi var överens om att vi köpte lägenheten som en investering, skrev direkt kontrakt mellan varandra så det har aldrig varit några konstigheter. Vi äger allting lika mycket tillsammans och kommer lösa det på samma sätt så att båda får ut lika mycket. Det känns ganska bra att lägenheten ökat en halv miljon på ett halvår! Värmer i en students hjärta. 
 
Stockholmsdrömmen. Ja jag tänker tillbaka på slutet av sommaren när jag gick på bröllop. Jag träffade mina kompisar från gymnasiet som idag bor i Umeå precis som jag. De frågade direkt "Var ska du nu, ska du tillbaka till Umeå eller?". Båda dem och även många andra i min närhet har tagit för givet att jag ska ta mitt pick och pack och dra. Det är väl också det jag själv trodde att jag skulle göra, i ärlighetens namn. Det har varit och är en lång process. Att acceptera att stanna, att acceptera att inte springa från sådant som är lite jobbigt. Varannan dag vill jag packa mina väskor och söka utbildning på annan ort, resa utomlands, skaffa ett jobb, bara försvinna. En annan dag vill jag bara mysa ner mig i min stora soffa med en kopp te, köpa nya ljus och måla om den fula väggen i sovrummet. Jag kommer alltid ha stora planer och jag sitter inte fast någonstans. Just nu är jag precis där jag ska vara. Skola, jobb, träning, hundar, kompisar och en egen lägenhet - jag har alla delarna. Jag ser möjligheter för förändring inom både jobb och skola. Aldrig nöjd nej, men visst är det bra att landa ibland. Och är det inte underbart när man kan ha en bunke med orullad chokladbollssmet stående i kylen, det är ju bara jag som ska äta från den ;)
 

En gammal version av mig själv

BY SANDRA / Permalink / 0
 
Jag träffar dagligen trevliga kunder när jag jobbar i skobutiken. Många livshistorier får jag ta del av och många gånger klickar jag med kunder. Däremot har jag aldrig varit med om att träffa min själsfrände förrän nu. När jag googlar på ordet hittar jag detta: Själsfränder är två individer som har mötts i tidigare liv och som är förutbestämda att mötas igen. Vi har alla en själsfrände, någonstans finns det någon som väntar på just dig.
 
Den som förstår kärleken till skor förstår vilken big deal detta är: För en vecka sedan klev det in en äldre dam i butiken. Jag hjälpte henne med att hitta skor för precis som jag hade hon storlek 35. Hon berättade om hur hon alltid använt klackar och beskrev hennes stil. Sorgsen var hon över att inte kunna trippa runt i sina gamla pumps som hon bevarat sedan slutet av 70-talet. Inte hade hon någon som kunde ärva dem heller, hon hade försökt med samtliga barnbarn. Sedan tittar hon på mig.
 
Allvarligt, säger hon. Skulle du vilja ha mina skor? Jag har ett par riktigt fina i ormskinn, du skulle äääälska dem! Jobbar du här ofta?
 

Jag hade inte tagit henne för orden men jag var eld och lågor i stunden. Drömmen, tänkte jag. JAAA JAG VILL HA DEM! JAAA JAG SER FRAM EMOT ATT TRÄFFA DIG IGEN. Men ändå tvivlade jag på att jag skulle se den lilla damen igen. 
 
Idag klev hon in i butiken, med påsen i högsta hugg. Bara för att ge mig hennes älsklingsskor. De satt som gjutna på mina fötter. Åååå, brister hon. Exakt sådär såg mina fötter ut i dem där skorna! Och exakt sådär smal var jag också på den tiden! Själv befann jag mig på en annan planet tror jag. Helt överlycklig över denna skatt, denna oväntate gåva. Hon ville veta mitt namn och själv hette hon Agneta, jag kommer aldrig att glömma. Jag kramade henne hårt, rörd över hennes genuina sätt och omtänksamhet. Jag insisterade om att få betala. Skorna är extremt välbehållna, högsta kvalitet och kvar i orginalkartong. Förstå hur gamla de är och välanvända men ändå ser de ut som på bilden ovan.. Köpta för 899 kr på slutet av 70-talet (då var det väldigt mycket pengar!). 
 
Nej nej, sa hon. Nu ska jag gå och ta mig en fika och tänka på att mina skor äntligen kommmit till rätt ägare.
Till top