Då var vi här igen

ARKIV / Permalink / 0
När jag öppnar upp min blogg inser jag att det endast är cirka sju månader sedan jag sist skrev här. Det känns som MER! Bloggandet avlägset men samtidigt så nära mig. Jag tänker på det varje dag, saknar den delen av mig. Jag har liksom svårt att hitta meningen med dagen, skämt och sido. Det har alltid varit en del av min vardag. Det var under sista året av gymnasiet som jag tappade det. Vad hände egentligen?
 
Jo, jag ifrågasatte vad jag fick ut av det. Jag la ganska mycket tid på det utan att egentligen få någonting ut av det - trodde jag. Instagram blev en ersättare för det är ju trots allt bilderna jag velat kommunicera ut. På instagram behöver jag inte nischa mig, jag behöver inte säga särskilt mycket, inte förklara varför eller vad, inte argumentera för mina val - för ingen vet. 
 
Men jag har ju alltid funnits i den här bloggen på något vis. Det är här människor läst om vad jag har för mig och vad jag funderar över. Det har varit lite av en ventilationskanal för mig själv också. Ett sätt för mig att få mina tankar nedskrivet, granska dem och komma till beslut. I helgen var det en vän som sa till mig: Skulle jag vara i din ålder skulle jag bara köra! Ja det kanske inte är försent då, tänkte jag.
 
Just nu står jag inför sista året på min universitetsutbildning och jag vet fortfarande inte vad jag vill bli. Jag vill inte nöja mig. Det kan inte vara menat att jag ska sluta såhär: halvbra. Det är inte det jag predikat om sedan 2009 då jag rullade igång här på blogg.se. Jag har alltid siktat högre och nu är det som att min kurs börjat flacka av vilket får mig att må dåligt. Jag behöver hitta tillbaka till motivationen, energin och det experimentella tänk jag alltid haft.
Till top