När saker faller

ARKIV / Permalink / 1
 
 
Eftersom blogg.se har satt igång #Happichallenge denna vecka kunde jag inte tänka på annat än detta inlägg som jag skrev för en tid sedan. Ibland måste vi verkligen bara fundera över vad vi håller på med. Ibland är vi bara opepp på allt och det är lätt att fastna i en nedåtgående spiral och kanske sluta bry sig om både sig själv och andra. Jag ryggar alltid tillbaka när någon inte trivs i sin vardag. När någon gör något som de inte tycker om. När människor säger att "det är bara att ta dig igenom det här" eller "man kan inte få allting man vill ha". Jag hatar när människor vantrivs på sitt jobb, i sin relation eller allmänt på den plats de befinner sig just nu. Jag blir rädd, rädd att den personen ska ångra sig. Rädd att den personen inte lever livet fullt ut.
 
Jag har inte drabbats av mycket sorg.
 
När min lillebror fick diabetes förändrades livet på många sätt och någonstans är det ändå den kroniska sjukdom som styrt familjens vardag under åtta år nu. Rädslan att han ska dippa under natten och aldrig vakna upp, ramla ihop på mitt under en match, rädslan över att han kommer få andra följdsjukdomar av diabetes eller att huden slutar läka efter att han sticker sig tio gånger om dagen. Jag vill att han ska leva sitt liv normalt men det kommer han aldrig kunna göra. Han kämpar varje dag mot sin dröm. Han har högsta betyg i alla ämnen i skolan och har siktet på hockey college. Han är lagkapten i Luleå hockey j20 superelit och folk rycker redan i honom för att spela i högre divisioner. Detta ser inte min bror, jag får ständigt påminna honom. Han lägger stor tyngd på sina nederlag och blir förbannad när de förlorar en match även om han gjorde allt han kunde. Människor kollar snett när han säger att han har diabetes, människor är rädda för att axla det ansvaret - att ha ett extra öga på honom, det har vi inte tid med. Ibland är han ledsen och ifrågasätter vad det är värt. Att varje dag vara på tårna och försöka prestera, försöka bli sedd - samtidigt som man måste följa sitt hjärta och sin dröm. Livet bjuder oss trots allt på många alternativ, vi kan lägga av och hitta andra vägar att gå. 
 
Det närmsta döden jag varit är när Nikita, familjens älskade schäfer, somnade in. Ni kan läsa inlägget HÄR. Hon hade haft livmoderhalsinflammation nästan två år tidigare och veterinären hade velat att vi avlivade henne då men vi levde på hoppet och tog med henne hem. Som ett under återhämtade hon sig och mådde bra resten av sin livstid. Hon blev gammal och det var lättare att acceptera. Hon började andas tyngre och hade börjat få knölar på magen. Vi har haft några djur som gått bort men oftast lyckas jag smita ifrån och låtsas som att döden inte kan nå mig. Jag minns att jag åkte hem för att vara med henne hennes sista tid och jag var även med henne och klappade hennes fina huvud då hon somnade in på golvet hos veterinären. För första gången fick jag känna hur själen lämnade kroppen. Jag saknar henne.
 
När jag gick på gymnasiet trodde jag att man var tvungen att göra det bästa för att få det bästa.
Svårast utbildning = bäst jobb = lyckligt liv. Det fanns alltså tre alternativ: Läkare, ingenjör eller juridik. På gymnasiet gick jag det riksrekryterade programmet mattespets och kunde välja vilket som helst av dessa tre, det var givetvis grundtanken med det hela. Det var det värsta man kunde gå, det svåraste och det som skulle ge mig en fjäder i hatten - vilket det också gjort. Men på studenten stod jag där och var bara lycklig för att lidandet nått sitt slut. Jag bestämde mig för att aldrig göra något jag inte vill göra igen. Livet är för kort. 
 
Ja man måste ta vara på livet, ta vara på varandra, livet är skört. Hur många gånger har man inte fått höra det? Och sagt det själv.. Inte tillräckligt många gånger uppenbarligen då vi inte gör det. Det händer något hemskt och vi blir rädda, tackar gud för att det inte drabbade mig, skickar omtanke till den som drabbades och sedan går man tillbaka till det där jobbet var man vantrivs så hemskt. 
 
Detta år har varit ett hemskt år på många sätt men det har också gjort att tankar om livet, sig själv och sina medmänniskor snurrat om och om igen. Alla som dött, alla som blivit mördade, alla som tagit självmord eller råkat ut för olyckor. Terroristattacker och våld. Alla som drabbats av livshotande sjukdomar. Man kan inte bara rycka på axlarna och lunka vidare i livets lunk.
 
Jag tänker på Simon, min lillebrors bästa vän, som förlorade sin pappa samma helg som han tog studenten. Det är första gången jag gråtit över att en människa gått bort, det kom för nära och jag bryr mig så himla mycket om Simon. Jag minns att jag blev så arg, vet inte Gud att Simon är världens finaste människa? Att han alltid sätter andra före sig själv? Att han gjort alla rätt? Varför, varför, varför ska detta drabba just hans familj? 
 
Jag tänker på Ida som mördades i joggingspåret i Stockholm. Hon pluggade Socionom i Umeå och jag kände henne inte särskilt väl men jag känner hennes kompisar. Vi var bland de första att få veta och vi samlades direkt den dagen, satt vid en bänk och bara pratade om vad som hänt. Ida som sagt att hon måste ta tag i springandet, komma igång och så händer detta. Det är ofattbart. Så många som lider av någon annans handling, det kan aldrig göras ogjort och hon kommer aldrig att komma tillbaka.
 
Jag tänker på Klara. Sannas lillasyster som var 12 år och gick bort igår, hon hade cancer. Mycket av detta år har cirekulerat kring deras familj och man har ständigt fått ta del av fina texter och bilder på alla syskon där de skrattar och gör något roligt tillsammans. Ingen kan nog förstå hur de kämpat i sju månader mot något de visste väntade. Mitt hjärta går sönder och jag kan inte förstå. Jag känner samma känsla som jag kände när min lillebror våltade med kanoten och jag inte kunde andas, inte kunde prata och bara skrek. Pekade ut mot havet och kastade ner alla massiva trämöbler från altanen. Panik.
 
Det är så fruktansvärt och man kan inte göra någonting annat än att tänka och känna. 
Jag förstår att man måste orka leva vidare men jag kommer aldrig förstå hur.
 
Och snart är det jul. En såkallad familjehögtid. Se på dig själv, var är du idag? Har du kramat någon idag? Ringt det där samtalet du dragit dig för att ringa? Sökt din drömutbildning? Sökt nytt jobb? Flyttat bort eller flyttat hem? Besökt din sjuka släkting trots att ni inte känner varandra så väl? Vet dina närmsta att du älskar dem? Har du sagt det? Har du varit förbi granntanten som sitter helt själv i sitt stora hus, har du pratat med dina far- eller morföräldrar på länge? Har du sagt det där du funderat på så länge? Är du den som vägrar att ta kontakt först eller undrar du vad någon gör just nu när den inte hör av sig? Väntar du på ett besked? Är du i en livskris? Mår du dåligt för att du kuggat en tenta eller två? Har du hittat anledningen till din åldersnojja? Har du delat med dig? Har du kramat ditt djur på senaste? Har du gjort ett avslut? Har du gått tillbaka till det som var bra? Har du tagit ett steg närmare din dröm? Hade du kul på krogen igår? Har du träffat en ny vän? Har du blivit inspirerad? Har du gjort något för något annan på senaste? Har du gjort något för dig själv? Har du slutat jaga tiden? Har du bestämt var du ska fokusera din energi? Är du precis där du borde vara eller där du vill vara just nu?
 
Vi alla har en bild av hur saker borde vara men det kommer aldrig att bli så. Många saker faller ur vårt grepp men vi måste lära oss att hantera det också. Det är precis som varje gång jag håller gruppträningspass och skriker åt mina deltagare "DET ÄR DU SOM BESTÄMMER, VILL DU GÖRA SKILLNAD, VILL DU HA RESULTAT, DÅ ÄR DET DAGS NU".
 
Vi lever i nuet. Stunden, den kommer alltid vara vår.
#1 - - Kaka / Carolina Bäckström:

Fantastiskt bra skrivet Sandra! Sätter verkligen tankarna på snurr. Och kul att du har börjat blogga igen! :)

Svar: Tusen tack! Kul att det är uppskattat :) <3
Sandra Vikström

Till top