Remember

/ Permalink / 6
 
En man stannade upp mig i skogen idag. Han sa att jag inte skulle vara rädd, han var inte farlig. Dagens flickor är så rädda för män som honom. Han började prata om ett stycke text som jag var tvungen att läsa just ikväll och han pratade om gud. Vilken jöns tänkte jag och kände ett gnagande obehag. Jag ville bort. Han upprepade "Visst är jag bra på att prata" ett antal gånger. Han ville skaka min hand och jag tog den försiktigt, nuddade just. "Ordentligt" sa han och jag tog i hans hand. "Vi ses" sa han, "Vi ses" sa jag. Och när jag vände mig om dunkade huvudet jättehårt, som att det satte igång när jag släppte hans händer (som för övrigt var alldeles såriga). "Ha det bra Sandra" ropade han efter mig. Och jag hade inte ens nämnt mitt namn.
 
Ville bara grina, fruktansvärt obehagligt.
 
 
 
 
Till top