New in

/ Permalink / 5

 

Igår fick jag dessa klackar på posten. Den perfekta skon. Skön, hög, stilren och framförallt i min storlek 35, jag älskar den!

 

 

 

Önskeinlägg - mitt gymnasieval

/ Permalink / 5


Jag pratade med en ung vilsen människa härom dagen och fick uppgiften att skriva om mitt gymnasieval. I kommunen som jag bodde i är det kaos just nu när det kommer till valen. Det är visst fler än någonsin som sökt till en annan kommun i år, vilket även jag gjorde för ett år sedan. Jag har förstått att det är många gymnasiesökande som läser min blogg och jag tycker att det är viktigt att man får bra information om detta "steg" som man är på väg att ta. Och för vuxna som uppenbarligen läser det här och säger att "alla som söker bort kommer hem igen" för klarhetens skull: När jag skriver detta inlägg så tänker jag inte uppmuntra elever att söka bort från sin hemkommun men jag tänker berätta hur det var för mig och varför jag gjorde det eftersom att jag fått önskemål om detta.

Till viss del kan jag tänka mig att det är lättare för en icke-kalixbo att flytta ifrån stället än vad det är för en person som kommer därifrån och har hela sin släkt där. Redan i sjuan var jag fast besluten och hade inte några som helst planer på att fortsätta gymnasiet på hemorten. Det var inte för att jag tycker att gymnasiet verkade dåligt utan för att det helt enkelt inte inspirerade mig. Jag vill ha någon som pushar mig och jag vill känna att jag är på väg någonstans. Tanken att börja på gymnasiet i hemkommunen kändes för mig som att fortsätta från 9an till 10an ungefär, det kändes som att det var samma sak, samma folk och samma atmosfär.

När jag gick på en framtidsmässa för gymnasiet på hemorten så blev jag bara ännu mer säker på min sak. Jag valde att gå på bland annat NV eftersom att jag vet att jag måste ha NV i grund och botten. Hur som helst var det gymnasieelever med på föreläsningen och de gav mig inget bra intryck av programmet. Första intrycket ÄR det viktigaste för guds skull. Allt jag kommer ihåg från föreläsningen var meningar som "mina betyg räcker inte till" och "det blir vad man gör det till". Nog fattar väl jag också att det blir vad man gör det till.

När det väl kom till valet så sökte jag till många olika skolor i olika delar av vårt avlånga land, för bort skulle jag ju. Jag sökte bland annat management programmet i Sundsvall, Humaniora med NV i grund, Karlstad, NV med inriktning Dans i Norrköping, NV på Minerva i Umeå med mera. Som sista val sökte jag till min hemkommun enbart för att jag skulle ha en reservplan. Om jag mot förmodan skulle vilja hem igen så måste hemkommunen ge mig en plats. Antagningsbreven trillade ner i brevlådan en efter en, jag kom in överallt och jag ville tacka ja till alla. Det ringde elever från skolorna för att prata med mig och försöka värva mig, för att inspirera mig och för att hjälpa mig. Det lockar en. Aktiva och välkomnande människor är attraherande. De skulle hjälpa mig med boende och de kunde vara min guide. Jag var på besök i Umeå och kom hem alldeles lyrisk. Jag var även ett antal gånger på besök på spetsutbildningen och försökte finna intresset i matematiken.

Jag har alltid varit mångsidig och har lätt kunnat anpassa mig till allt möjligt. Har alltid haft lätt för att lära men har aldrig haft något riktigt teoretiskt intresse, innerst inne är jag en "praktisk" människa. Jag skulle lätt ha kommit in på vilken utbildning som helst t.ex frisör eller någon slags musiklinje men jag har valt att tänka ett steg längre och siktar in mig på framtida studier. För 95or blir det nu så att man inte kommer att ha behörigheten att läsa vidare på universitet om man väljer en praktisk linje t.ex bygg eller frisör. Det diskuteras huruvida man ska få hjälp att "läsa upp sig" om man mitt i allt kommer på att man behöver denna behörighet men vissa skolor kommer inte kunna erbjuda detta.

Den egentliga anledningen till att jag valde spetskompetensen i matematik är för behörigheten jag får efter att jag gått linjen. Jag hade så gott som inget intresse för matematik när jag började på linjen även om man bör ha ett intresse för det blir skit jobbigt annars. Det har varit skit jobbigt för mig i början bara för att jag vet att majoriteten tycker att det är kul men visst väcks det ett visst intresse när man omringas av det dag ut och dag in. Matematik är ett väldigt viktigt ämne, det meriteras högt och det är detta som finns i mina tankar. Jag läser från A-E, fyra breddningskurser och matte diskret under de två första åren. Det tredje året läser jag en universitetskurs som ger mig 30 högskolepoäng på sidan om de 2500 poängen man för gymnasieprogrammet, denna läser man parallellt med stödjande breddningskurs.

Dessa 30 poäng ska komma till fördel när man söker in på universitetet för då har man ju redan läst en kurs (första mattekursen på universitetet ger 7,5 poäng i vanliga fall, så 30 är väldigt mycket) och eftersom att man är i samarbete med universitet redan under gymnasieperioden så har man fördel även där när man söker in. Det är alltså dessa poäng som jag vill åt och utöver detta kommer givetvis meritpoängen. Jag läser dessutom ett utökat program och har bara valt till meritkurser. Ändå har jag sovmorgon tre gånger i veckan och slutar till lunch varje fredag isn't that great? Jag går ju i ettan nu och snart gör vi nationella i matte C. Eftersom att vi läser en högre matte i ett väldigt högt tempo så är nationella rena barnleken. Jag älskar nationella för då får man känns sig riktigt bra. Vi går ju redan på universitetet på föreläsningar och olika events, det är väl det som är grejen med spetsutbildningar. Eftersom att spetsutbildningar är så pass nytt så satsas det väldigt mycket på "oss" och det är mycket media som kretsar kring oss. Jag har faktiskt tappat räkningen om hur många gånger det varit filmkameror i vårt klassrum, senast i onsdags. Och för ett tag sedan blev jag intervjuad av skolverket. Ni fattar, vi regerar.

Jag pluggar knappt hemma utan försöker göra klart allt på skolan så att jag kan komma hem och vara ledig. Har inte så många prov heller förutom nationella och det är ju ganska skönt. Min linje erbjuder lägenheter och jag tror att man bor kanske tre stycken i en? Man bor i kollektiv i alla fall men eftersom att jag har hund så valde jag att ha en egen lägenhet. Att flytta har fått mig att utvecklas enormt som människa och jag skulle absolut inte kunna tänka mig att flytta tillbaka. Mina föräldrar ger mig ett evigt stöd även om de inte längre kan hjälpa mig med läxorna eftersom att jag är smartare än dem nuförtiden och jag är så tacksam över att jag har dem i alla tuffa situationer, guldvärda! För att inte tala om hur många fina människor som jag lärt känna.

Det här med inackorderingstillägg har blivit svårare att få nu på senaste tiden eftersom att kommuner inte vill att deras elever ska sticka. Jag har inack. för att min utbildning är riksrekryterande och min hemkommun kunde inte erbjuda något liknande. Efter spetsutbildningen kommer jag att kunna komma in och bli precis vad som helst och det är en trygghet bara det även om jag redan har en plan.

Det var det. Jag mår jätte gott på min utbildning och ångrar inte mitt val. Det är utan tvekan det bästa jag gjort efter att ha skaffat Wilma.



Till top