Fick världens nytändning på agilitybanan igår. Det gick otroligt bra och jag trodde att jag skulle vara tvungen att börja om från början med allt i stort sett. Det blev ett avbrott förra hösten för att Wilma var uppriktigt sagt deprimerad trodde vi men det är nog så att det är jag som influerat henne. Mitt i springandet kunde hon göra en u-sväng och springa från plan till hennes väska, så var hon jättearg och vägrade träna. Det var helt omöjligt och jag försökte med allt men hon hade ingen som helst lust. Igår for hon som ett yrväder som om hon aldrig gjort något annat än att hoppa och springa genom tunnlar. Det är konstigt det där. Hennes uppmärksamma blick är den jag saknat och jag har inte tänkt på att det blivit en sådan skillnad sedan vi fått ordning och hon kunnat vara hos mig hela tiden. Det är nog så att både min kroppshållning och röst inte varit den gladaste och det är klart det utstrålar något negativt, omedvetet. Hunden är inte dum.

Just nu sitter jag och letar den perfekta musiken inför statsmaran. Det sitter i mitt psyke att jag inte kan springa en meter utan att lyssna på musik, det går inte, och så måste jag ha så högt att jag inte hör mina andetag. När jag känner smärta gör jag yogaandningar och glömmer det. Bra hållning, växlar mellan att springa på platt fot och tår, knyter inte nävarna, andas inte genom munnen, stannar inte en enda gång för då tappar jag allt och ja jag har en hel vetenskap bakom min ork när det gäller långa distanser. Hävdar fortfarande att det sitter i huvudet även om man har en grundkondition och även om jag tränat inför denna gång för att nå mitt personliga mål.

Idag har de lovat jättefint väder så "jag, Izze och superlimmet mellan oss" ska träffa Sara och Rebecca för att därefter bosätta oss på en gräsmatta om det nu inte regnar vilket det ser ut som att det ska göra just nu. Fast. Efter regn kommer solsken.

En springlåt som kommer finnas på min lilla ipod: Pitbull - Back in time

Aldrig har jag väl skrivit mer ingående om min klass i bloggen och det tänker jag inte göra. Men jag tänker ta upp hur det är att tillhöra en grupp där många tankar ska synkas ihop och då är min klass ett bra exempel. Jag skulle vilja påstå att jag tillhör en speciell grupp människor där man stoppat in barn som alla är amitiösa och målinriktade åt något håll. Många har tidigare suttit i elevråd, fått höga/högsta betyg från högstadiet och bara allmänt alltid presterat. Man får ofta känslan av att vi är lite smågamla och tror att vi är mognare än många andra grupper, vilket vi i vissa sammanhang är men absolut inte alltid. Ibland går det snarare till överdrift. Jag har tidigare nämnt att vi har en bra sammanhållning i klassen och det beror mycket på att man som elev sökt och kommit in i klassen ensam, man har inte följt någon kompis eller några normer.

Jag minns första veckorna i ettan då jag satt i klassrummet tillsammans med ett hel gäng genier, trodde jag, och jag saknade att bli sedd. Jag har alltid haft uppmärksamhet från lärare för att de vet vad jag kan och går för men plötsligt började man om från första början och det är svårt att sticka ut i en klass där alla är vana att sticka ut. Det var ganska tyst de första veckorna och ingen frågade under genomgångar vilket senare visade sig på prov. Det som läraren trodde att vi fattat i och med att vi bara nickade och log hade bara handlat om att ingen tordes räcka upp handen. Ingen tordes visa sig svagare än alla andra. Idag ser det hela mycket annorlunda ut, som tur är.

Sammanhållning är bra. Förra veckan var delar av min klass exempelvis till blå gåsen och käkade glass, gick på bio tillsammans och sådana små saker tycker jag är mysigt också för att många vill hänga med. Vi har ett flertal gånger försökt ordna ihop träffar mellan klasserna men har alltid kommit till samma vägskäl som gjort att det hela gått i stöpet.

Först och främst är det någon som måste ta modet till sig att ta på sig allt och det är en pers bara det. Sedan när man ska försöka gå ut med det hela till de ca 60 pers som det handlar om så kan inte, nej det är helt omöjligt, folk bara säga åå vad kul! Kommer eller kan ej komma. Nej för det ska ändras och flyttas och tänkas så det passar för alla. Plötsligt handlar en liten rolig grillkväll om dikriminering, omröstningar, demokrati och ansvariga får ta en hel massa kritik för det som de först publicerade som en rolig grej. För det är roligt att hitta på något, det är roligt att blandas klasser emellan men det är inte roligt när människor som inte orkar ta på sig något liknande själv ska gå och sabotera allting.

Oftast är det såhär det uratrar och det som detta gäng behöver är någon som bestämmer och inte lägger sig. Någon som säger att nu har vi besämt ett datum och en plats att hänga på, kom gärna dit ni som vill. Visst skulle det kunna gå att diskutera fram ett vettigt beslut för tidpunkt där det funkar för majoriteten men det är ju det, det går inte att ha en vettig disskution och absolut ingen som till sist når ett slut. Därför med att inte lägga sig menar jag att man poängterar att det aldrig kommer gå att sammanfoga 60 pers på en och samma tidspunkt. Det handlar om ens egna prioriteringar huruvida man fixar så att man kan komma eller inte. Dessutom tycker jag att gruppen alltid får det hela att låta som att det är sista gången som vi någonsin kommer träffas.

Det som handlar om sammanhållning tar världens vändning och blir till ett blodigt krig av konflikter.

Baksidan av det underbara sammanhållningen